Susanne & Michael jobbade med lejon i Zimbabwe

Min man och jag (69 resp 52 år gamla) satt tillsammans och gjorde lite resplaner inför det kommande året 2014. Alla de vanliga resmålen dök upp i huvudet, även de lite mer "ovanliga" som Gran Canyon, Australien... ovanliga i den bemärkelsen att det inte är något man åker till varje år just. Men så dök en tanke upp i mitt huvud. Jag har i alla år försökt få iväg mina barn på en volontärresa. Någonstans till där man får vidgade vyer, perspektiv på tillvaron och där man kanske till och med kan göra nytta. Vid något tillfälle sa mitt ena barn "mamma om du nu tycker det verkar så bra, varför åker du inte själv". Så nu fick jag en chans att gotta mig i alla dessa volontärresor som erbjuds på nätet. En uppsjö av olika behjärtansvärda projekt. Och hur skulle man välja?

Till att börja med så ser man ju bara en massa ungdomar på fotona i bloggar och på resebyråernas hemsidor. Kan ju vara nog så avskräckande men så föll mig en fras in som jag hörde på en kurs en gång: "att ha några äldre med i en grupp med ungdomar kan vara väldigt bra och stabiliserande"! Jättebra tänkte jag och kände mig uppmuntrad och landade till slut med näsan i Goxplores hemsida. Här hittade jag flera projekt som tilltalade mig. Min man som alltid har varit fascinerad av lejon visste vad han ville och Goxplores personal hade mycket goda referenser att ge, så vi bestämde oss för att delta i lejonprojektet på Lion Breeding i Mkobe, Zimbabwe. Vi bokade 2 veckor, fast vi blev rekommenderade 3, pga att min man var mitt i cellgiftsbehandlingar, det kändes som en överskådlig period att kunna åka.

Resan dit gick över förväntan behagligt och vi blev hämtade på flygplatsen - vi , 3 länder och 7 personer till. Den truppen kom att bli nära vänner under hela resan.

Det som vi trodde skulle ta 1 ½ timme till AP tog tre timmar. Vi färdades i ett transportskrälle som hoppade och studsade kring oss som om den fått ett eget liv. Vägarna i Zimbabwe är inte som våra vägar kan man säga. Men vi kom fram. Lion Breeding är en fantastisk bubbla i Zimbabwe. En oas där man har lejonen i fokus, ett projekt att få lejonstammen i Afrika att öka istället för att de ska bli utrotningshotade. Vad är Afrika utan sina lejon? Som volontär kommer du in bakom kulisserna, du är inte längre en turist som tittar in, du är en aktör, en i gruppen som får det hela att gå runt. Jag hade förhoppningen att det skulle bli en bra resa men att det skulle bli så här fantastiskt hade jag inte kunnat ana. Vi var ca 30 volontärer allt som allt, de flesta var där för lejonen men där fanns också volontärer som jobbade med kliniken (Medical) och med Community (barnhemmet och Drop in centret, de hemlösa barnen). Första arbetspasset startade 6.30 på morgonen, innan frukost, och det sista var på sena eftermiddagen. Man samlades alltid kl 18.30 för att diskutera dagen och för att se vad nästa dag skulle innebära för arbetspass. Alltid lika roligt och upplevelserikt tack vare deras engagerade volontäransvarige "Dan".

Så under de här 2 veckorna har jag och Michael promenerat med lejonungdomarna (ca 12 månader) i buschen för att dom ska få vara ute och lära sig jaga, gjort leksaker till dom för stimulans, styckat kor och matat lejonen, vattnat lejonen mitt i ett åskoväder, varit med om att söva, mäta, ta tempen och flytta fullvuxna lejon, varit på lejon research (man dokumenterar vad lejonen som lever ute vilda och själva gör och beter sig)och day encounter ( när lejonen jagar), gjort ren lejonhägnen från inälvor och matrester, tagit ut elefanterna och mockat deras hägn, tagit hem dom igen (underbart i den zimbabwianska solnedgången) ridit elefant, ridit ut på häst i reservatet och kommit så nära de vilda girafferna tex att jag hade kunnat klappa dom (den ritten är bland det mest fantastiska jag har gjort någonsin). Jag gick till sängs den kvällen fortfarande med ett brett leende. Med andra ord: man jobbar hårt men man gör det gärna för man får uppleva så mycket och man blir belönad genom de fantastiska möten man får vara med om och genom lejonpromenaderna och ritterna och allt annat fantastiskt som turisterna betalar dyra pengar för.

Man kan också anmäla intresse för att åka till barnhemmet och Drop in centret, vilket vi gjorde. Vi visste inte vad vi skulle få se men möttes av stora leenden på de små barnens barnhem. Underbara barn som ville kramas och leka (och använda våra kameror!). Barn som inte har föräldrar kvar, medellivslängden i Zimbabwe är 39 år och medelåldern här är 19 år...ja du läste rätt. Det stora problemet är aids. Samt att Zimbabwe är en diktatur under Mugabes ledning. Nästa barnhem hyste de äldre barnen upp till 18/19 år, så länge som skolgången är. Den yngsta, Tatenda är ungefär 9 år, man vet inte säkert hur gammal han är. Barnhemmet har 16 bäddar men här bor upp till 26 barn. Just nu försöker man med hjälp av olika ideella organisationer samt privata insamlingar att bygga ett nytt barnhem som kan ta in långt mycket fler barn och som ska bli självförsörjande.

Drop in centret tar emot barn upp till 18 år som är hemlösa. Här får de ett mål varm mat-när det finns pengar att köpa mat – och de får vuxenkontakt och lite motivation. Inga droger är tillåtna och man har en kristen inställning.

Jag blev djupt tagen av mina besök där, av livsgnistan som ändå finns hos barnen och ungdomarna och av de som jobbar där. Min egen inställning till livet fick en ny dimension och ett nytt innehåll.

Ja, det är svårt att sammanfatta alla intryck av den här resan men jag planerar redan för att kunna återvända till det här ödmjuka landet med dess fantastiska människor trots diktatoriskt styre, i hopp om att kunna göra en liten skillnad för några människor. Själva volontärstället, Lion Breeding kan jag varmt rekommendera. Trevliga människor, fantastisk mat-samma som gästerna får, helt ok boende som man kan uppgradera om man vill om det finns plats, trevliga kvällar tillsammans med de andra volontärerna, fin sammanhållning och underbart att få suga in african time, händer det inte nu nu (now now= om en timme eller två), så händer det nu (now=i morgon eller senare i veckan)... hur rofyllt är inte det!

Jag måste dessutom ge en eloge till GoXplores personal som så förträffligt har hjälpt till att göra alla förberedelser så mycket enklare med all information etc. Det betyder mycket!

Som slutkläm: vi blev körda tillbaka till flygplatsen i samma kärra som vi blev hämtade i, det där transportskrället som vi trodde skulle brista i fogarna när som. Men nu kändes det som rena lyxen, en buss med mjuka säten och 4 täta väggar... wow vilken lyxkänsla att få åka i den efter alla öppna jeepar och öppna lastbilar...tänk som man kan tänka annorlunda om saker och ting efter bara två veckor...

Susanne Dieroff Hay

Michael Hay

Reseberättelser från 2014

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Lions, Rhinos and Elephants.