Mormor med lejonen

Följande reserapport skrevs av en GoXplore-deltagare från ett annat land och översattes automatiskt till engelska. Texten kan därför ibland vara lite otydlig.

I slutet av förra året upptäckte jag av en slump att min dröm om att få vara med lejon kunde gå i uppfyllelse. Jag hittade GoXplore som anordnar resor för volontärer som vill jobba med barn och/eller vilda djur och jag kunde förverkliga min livslånga dröm Jag valde att resa till Lion Breeding (Antelope Park) i Zimbabwe för att arbeta som volontär med lejon. De är en del av Alert, en organisation som vill rädda lejonpopulationen i Afrika. 1975 fanns det över 200 000 lejon här. 2012 tror man att det bara finns 32 - 34 000! Anledningen är komplex och beror bland annat på befolkningstillväxt som ger allt mindre ytor åt djuren, troféjakt, jakt för att skydda boskapen, jakt för att få tag i benen. Det sistnämnda eftersom målade ben från lejon är på väg att ta över målade noshörningshorn, som blir sällsynta. I vissa delar av världen tror de att att äta detta ger styrka och styrka!

Projektet har 3 steg. I steg 1 tas lejonungarna från sin mamma efter 3 veckor och när de är ca. en månad gamla tas de med på turer in i bushen för att vänja sig vid livet där, bygga upp självförtroende och utöva jakt. Dessutom ger projektet välbehövliga intäkter eftersom gästerna betalar bra för att gå med lejon. Vi tar promenader med lejonen tills de är ca. 18 månader gammal. Sedan ligger de i stora inhägnader tills de kan släppas.

Som volontär brukar man få gå med lejonungarna på morgonen och kvällen. Upplevelsen är lika fantastisk vid soluppgång som vid solnedgång. Vi går i bushen ett par timmar med lejonen och njuter av synen av dem som leker eller försöker jaga impalor, gnuer, zebror eller till och med giraffer. Allt detta bara några meter bort. Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen ibland.

I steg 2 flyttas de till ett inhägnat område på ca. 700 tunnland, där det också finns djur de kan jaga. De har inte längre kontakt med människor utöver att de observeras pr bil. Vi får möjlighet att följa med forskaren och det är en otroligt fascinerande upplevelse. Först är det nödvändigt att lokalisera lejonen och det är mycket svårt att se dem om de ligger stilla i det höga gräset. Hittar vi dem stannar vi bilen och börjar registrera data. Står i en öppen skåpbil bara några meter från denna grupp av 11 magnifika lejon, varav två hanar (far och son) är en av mina favoriter här. Ibland slappnar de bara av (lejon sover cirka 20 timmar om dagen!). Andra gånger har de tagit ner ett byte och äter/strider om det. När de vrålar bara meter bort skakar hela bilen och man känner det verkligen i magen, både underbart och lite skrämmande.

De 11 som nu är i steg 2 borde ha flyttats ut i det fria för länge sedan, men det här är Zimbabwe och de har väntat i 3 år på den sista underskriften de behöver från myndigheterna. Resultatet är att de nu har 102 lejon här som är i stora inhägnader (förutom de 11 i steg 2). Att mata nästan 100 stora lejon kostar mycket pengar.Vi hjälper till att städa hägnen samt tvätta och fylla på drickshoarna varje dag. Lejonen tas in i en bur som är fäst vid hägnet innan vi kan gå in och arbeta. De är nyfikna och kommer ända fram till staketet för att andas i ansiktet! Fascinerande i att bara vara cm. från dessa enorma djur trots att det finns ett vajerstaket mellan oss. De stora lejonhanarna gillar att markera. De är otroligt noggranna och du måste vara på din vakt för att undvika en stråle mitt i ansiktet!

Två gånger i veckan matas de och det är en del av vårt jobb att skära upp maten. Första gången jag var här hade jag en idé om att jag skulle dela upp t.ex. en ko med vassa redskap. Verkligheten är att man måste försöka klyva upp en halvfrusen slaktkropp med en otroligt gammal och otroligt tråkig yxa! Dessutom får de mycket slaktbiprodukter, foster etc. Allt omgivet av en otrolig lukt och hundratals flugor.

Andra upplevelser jag tar del av: Tidigt på morgonen (06.25 afrikansk tid, d.v.s. allt från då till 07.00) kan vi gå upp till platsen där elefanterna hålls på natten. Vi rensar hägnet från nattens lämningar och följer sedan elefanterna på en promenad i bushen. Det finns 4 elefanter här och när man ser hur mycket de äter förstår man att det inte finns plats för fler trots att området är stort (3000 acers). De river träd som ingenting. Fantastiskt att gå med dessa jättar. Elefantridning står också på programmet = stor upplevelse och jättekul! Här finns ett stall och vi volontärer får en kort ridkurs (ca 10 min.) innan vi går ut i bushen på en promenad. Vi rider bland giraffer, gnuer, zebror och impalor. Den som önskar kan bada med hästarna och åka på en övernattningstur i bushen till häst. Där sover de under bar himmel på halmbalar. Personalen ser till att filtar och utsökt mat tas med till hyresgästen.

Andra uppgifter vi får är att laga staket, leta snaror i busken, plantera nya träd, fylla enorma hål i vägen med elefantbajs, skotta över lite jord. Elefantbajset innehåller mycket frön och därmed bildas en ny yta på vägen.Platsen här är vacker. Vackra loger, kafé, matsal, öppen spis, bar etc. Volontärerna bor själva i rum med 2 eller 4. Rummen är helt okej, men väldigt små. Efter min första vecka här upptäckte jag att jag började bli för gammal för detta och uppgraderade till ett standardrum. Betalar 23 USD per natt (måste betala för 2), men det är värt det för mig. Rummet är inte stort, men jag har det för mig själv. Det finns en delad dusch och toalett vilket är helt okej.

Området är vackert precis vid en flod. De vattnar varje dag så allt är grönt och frodigt i kontrast till omgivningen som nu (vinter här) är helt brun. Det finns massor av fåglar och apor i träden och på halmtaken. Ganska bullrigt ibland. Zebra Half-tail strosar runt och njuter av det gröna gräset. Han har lämnat sin flock. Möjligen en smart zebra som såg att gräset verkligen är grönare här! Den lilla mangusten Mojo övergavs av sin flock bara några veckor gammal. En av de anställda hittade honom och tog hand om honom. Sist jag var här fick han "bröstmjölksersättning" och vi fick ta med honom på små resor för att lära honom att hitta mat. De äter alla sorters insekter och skalbaggar. Fullvuxna tar de främst ormar. De lever i flockar och ringer varandra hela tiden med ett högt pipljud. Mojo ringer också sin flock, vilket kan vara väldigt irriterande. De har försökt lämna tillbaka honom, utan framgång. Nu är han nästan fullvuxen och springer runt här på egen hand. Han får ett rått ägg och lite smuts varje dag och piper inte riktigt lika mycket längre.

Några av volontärerna här jobbar på barnhemmet och drop-in på vardagar. Drop-in är ett erbjudande för Gwerus gatubarn, dit de kan komma varje vardag och äta, småprata lite och vara med volontärerna. De bor i små pappskjul bakom några buskar. Periodvis jagas de och området bränns ner. Det finns ganska många barn från spädbarn till 18-åringar. Få tjejer eftersom de ofta lyckas försörja sig genom prostitution. Många av dem har hiv och situationen verkar ganska hopplös. Jag blir väldigt upprörd och upprörd, men jag försöker tänka att vi åtminstone kan hjälpa till lite.Stället driver också ett barnhem. Där bor 28 pojkar i 3 små sovrum. Köket har två kokplattor och två gamla pannor. Diskbänken är helt enkelt obeskrivlig! Det positiva är att de inte behöver bo på gatan. De har tak över huvudet och vuxna som tar hand om dem.

Några frivilliga från Norge har startat en insamlingsorganisation, hopeproject.no . De är otroligt smarta, jobbar ideellt och lägger inte ut något av det de får på administration. Pengarna de samlar in går i första hand till att täcka skola, skoluniformer och skolmaterial för alla barn på barnhemmet, inklusive de anställdas barn. De anställda arbetar i perioder utan lön och det är därför en hjälp för dem. Dessutom täcker de andra behov, nu senast pengar för att borra efter vatten nära det som ska bli ett nytt barnhem. Tanken är att de så småningom ska klara sig själva. En stor grönsaksträdgård och ett område för produktion av kycklingar har anlagts. De har ett avtal med hotellet här som ska köpa det de producerar.

Tyvärr har bygget av barnhemmet stoppats i brist på pengar, men jag hoppas verkligen att det blir verklighet. Landet präglas av många år av ekonomisk nedgång. Från att ha varit "Afrikas spannmålsmagasin" har de nu praktiskt taget ingenting. Mineralerna de har i överflöd bryts inte, jordbruket står stilla och arbetslösheten ligger på 80%! Dessutom är stora delar av befolkningen hivsmittade. De med bra utbildning har lämnat landet för att arbeta någon annanstans. Inger litar på bankerna och tar ut all lön på en gång. Det vill säga de som har turen att få lön. Vissa måste gå i månader utan, även om de har ett heltidsjobb.

Vad får en mycket välvuxen dam att gå tillbaka hit? Jag var här i 4 veckor i april/maj och hade en underbar tid här. Dagar fulla av upplevelser och uppgifter. Jag lärde känna massor av trevliga volontärer från hela världen. De allra flesta var ca. 40 år yngre, men det gjorde inget! Kände mig inkluderad hela tiden och fick många nya vänner. En av tjejerna från Australien kom till och med och hälsade på mig i Drøbak efteråt. Följer fortfarande många på Facebook där vi delar bilder och erfarenheter. Det sägs att du kan lämna Afrika, men Afrika kommer inte att lämna dig. Det är sant och jag längtade snabbt tillbaka.

Saknade naturen, ljuden, dofterna, lejonen och de andra djuren. Människorna här har också gjort ett outplånligt intryck på mig. Alltid leende, trevlig och omtänksam. De träffar hundratals volontärer och gäster, men alla kom ihåg mitt namn och välkomnade mig varmt tillbaka efter 3 månader! Att maten dessutom är fantastisk är inget minus heller.

Ett av målen med resan denna gång var att vara med lejonungarna som föddes 3 dagar innan jag åkte hemifrån i maj. Pezulo och Pendo är två otroligt söta lejonungar. De är fortfarande så små att man kan gosa dem fast man måste se upp för deras klor och tänder. De är otroligt nyfikna på världen och att gå med dem är en underbar upplevelse. Det är också fantastiskt att gå på promenader med de jag gick med förra gången. De har nu blivit riktigt stora lejon och det är bara ett par månader kvar tills man inte kan gå med dem längre. Dessutom har ytterligare 4 barn fötts. De är bara en månad gamla men om jag har tur så får jag vara med dem innan jag åker hem igen.Kan absolut rekommendera en sådan pensionärsresa!

Katrine - april och augusti 2014

Reseberättelser från 2014 (Översatt)

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Lions, Rhinos and Elephants.