I en bästa väns anda
Följande reserapport skrevs av en GoXplore-deltagare från ett annat land och översattes automatiskt till engelska. Texten kan därför ibland vara lite otydlig.
Den här resan började faktiskt för länge sedan, när min bästa vän fortfarande var här. Jag minns att vi pratade om drömmar, vad vi ville göra med livet. Vad vi hade gjort och inte gjort. Poängen med det hela.
Det var ett samtal om både gott och ont. Vi visste båda att hon inte hade länge kvar, kanske några månader, kanske mindre. Hon hade cancer och var väldigt sjuk och där satt jag med hela livet framför mig. Jag mådde dåligt, och tänkte mer än en gång att vi borde ha bytt plats. Men det är inget du kan kontrollera. Det är då hon frågar mig; "Vad är din största dröm?".
Och vi vet faktiskt båda svaret: Jag vill ut i världen. Träffa folk. Arbete. Göra skillnad.
Hon frågar: "Var? Vart vill du åka?" Jag vet inte riktigt, säger jag. Jag vet bara att jag vill ha något annorlunda, ett land jag aldrig varit i förut, och en plats där jag kan arbeta med min stora passion, barn med särskilda behov. Jag behöver inte säga något mer och nu kör vi.
Hon sätter deadlines för mig, och kanske lite för sig själv också. Nästan varje dag frågar hon mig vart jag ska och när jag ska åka. Så plötsligt en dag dyker detta lilla land i Sydamerika upp. Ecuador. Det låter spännande tycker jag. Jag vet ingenting om det här landet. Låt oss undersöka vidare. Finns det några spännande projekt där? Och så, mellan många andra saker på en sida om projekt i Ecuador, lyser det upp hos mig: "Center för psykiskt och fysiskt handikappade barn", och jag tänker: "Ja, det är dit jag ska!" Jag vet bara direkt. Min bästa vän kommer att vara väldigt glad och stolt. Jag anmäler mig direkt, utan att tänka på mitt jobb eller något. Jag ska resa i alla fall tror jag. Och mot alla odds får jag ledigt från jobbet. De ger mig 2 månader. Januari och februari 2015. Jag vet inte vem som blir lyckligare, om det är min bästa vän eller jag. Men vi blir i alla fall glada båda två.
21 augusti 2014. Min bästa vän dör, efter en lång och tapper kamp. Jag måste fortsätta.
3 januari 2015. Jag sitter på planet som ska ta mig till Quito, Ecuadors huvudstad. På min axel sitter min bästa vän och följer med. Jag har ett lurigt leende på läpparna. Det är nu det börjar. Min stora dröm. Och det är hennes förtjänst.
Quito, Ecuador
Min första glimt av Ecuador och Quito
Det första som fascinerar mig är landningen, där vi varvar ner mellan alla höga berg och de mycket gröna fälten. Jag gillar det här, tror jag. På flygplatsen hämtas jag och mina resesällskap. Jag har haft turen att resa ner med en annan norsk tjej, och vi slog till direkt. Efter en bilresa med mycket prat. dricker vatten och tar lite bilder kommer vi fram till platsen där vi ska bo. Jag känner mig hemma nästan direkt. Det är konstigt hur snabbt en ny plats kan kännas som hemma.
Redan första veckan upplever jag mer än jag kunde föreställa mig. Jag lär känna underbara människor, startar en spanskkurs, dansar salsa för första gången, besöker gamla stan i Quito, upptäcker otaliga marknader och parker, får smaka på Ecuadors nattliv och sist men inte minst klättrar jag världens största aktiv vulkan - Cotopaxi. När jag står där på 5 000 meter känner jag verkligen att jag är på toppen av världen och klarar vad som helst.
Stolt - på 5000 meter!
Efter en mycket innehållsrik första vecka i Quito tror jag att det är lite som kan toppa det, men jag har helt fel. Jag har liten aning om alla upplevelser som ligger framför mig. Nästa stopp blir Porto Quito, där vi tillbringar vecka 2 av den resande spanskakursen.
Puerto Quito, Ecuador
Det är en trött reskamrat som äntligen anländer till Porto Quito. Det första jag tänker är att jag har tagit på mig alldeles för mycket kläder. Porto Quito är varmt och fuktigt. Mycket fuktig. Ibland också väldigt blött, när himlen bestämmer sig för att öppna alla dammluckor. Det finns också många insekter, lite för många ibland. Jag tror aldrig att jag har haft så många myggbett i mitt liv som efter den veckan i Porto Quito. Även om myggsprayen användes flitigt. Men det var absolut värt det. Porto Quito var otroligt vackert och väldigt avkopplande.
I Porto Quito har jag alldeles för mycket spanska med en ganska strikt lärare, jag badar i ett vattenfall, går alldeles för länge utan solkräm, spelar mycket kort, solar, gör choklad av kakaobönor, läser en bok i olika hängmattor eller andra läckra förtroende, äter fantastiskt god mat och smakar massor av spännande frukter, lär känna de andra i resesällskapet väldigt väl (att inte ha internet är väldigt socialt!), gör min egen ring och mitt eget armband (tyvärr tappar jag armband i ett kortspel senare på kvällen), och då ser jag många olika djur, otrolig natur och får närkontakt med många inte alltid så trevliga insekter.
Jag lär mig också det coolaste spanska ordet – CHEVERE!
Otroligt bra i Puerto Quito.
Montanita, Ecuador
Stopp nr 3. Montanita. Efter att ha tagit mitt livs mest ansträngande bussresa. Det är verkligen inte att rekommendera att ge sig ut på en 8 timmars bussresa, plus en bussresa på cirka 3 timmar efteråt, i lite bakfull tillstånd. Det dummaste jag gjorde på den här resan, men vi kom dit så småningom, och när vi äntligen kom dit glömdes bussresan snabbt bort, för Montanita var något eget.
I Montanita fanns alla sorters människor i en underbar blandning, och en mycket avslappnad atmosfär.
De absolut coolaste spanskalärarna på hela resan hittade jag här. Jag surfade också för första gången i mitt liv, vilket mina knän inte gillade särskilt mycket, så tyvärr hände det bara en gång. Jag simmade mycket, och solade mer än vad jag brukar under en norsk sommar (det säger en del om hur lite jag brukar sola!). Jag blev faktiskt brun, ja, brun för mig. Det var ingenting jämfört med min reskamrat!
Montanita bjöd också på några intressanta fester, och många roliga nya bekantskaper. Montanita hade också den bästa lunchen någonsin. Vad sägs om färskpressad juice, enorma fruktskålar och pannkakor?
Jag är också stolt över mina 3 lyckade försök att få bollen över nätet när vi spelade "poolvolleyboll" (jag har aldrig varit särskilt atletisk!). I Montanita bjöd vi också på massage sista dagen, vilket var en speciell upplevelse, framför allt för att man måste vara helt naken, och för det andra så blev min stackars kropp misshandlad av alla konstiga ställningar hon ville ha mina armar och ben i.
Bara för att runda av – Montanita var väldigt intressant. Både på gott och ont.
Ingen dum lunch det här!
Bok, kall dryck, parasoll och strand - livet är underbart i Montanita!
San Cristobal, Galapagos, Ecuador
Stopp nr 4. Galapagosöarna. Paradiset var det verkligen. Jag har aldrig sett vatten så klart som på Galapagos, och så många olika djurarter, och höjdpunkten – de stora sköldpaddorna. Jag pratade om dem varje dag i ett halvår innan jag åkte, till min mans (eventuella) förtret. Jag fick äntligen se dem och jag rörde till och med vid en av dem. Antar att jag var stolt!
Sjölejonen var också väldigt söta, men de var söta i ca 1 ½ dag, tills vi bara hade bilder på sjölejon på kameran, tills de lade sig på våra handdukar på stranden och tills man började bli lite rädd av dem, och tills du ens började bli irriterad på alla ljud de gjorde (och den ljuvliga doften av dem), eller att de låg på just den bänken du verkligen ville sitta på.
På Galapagos träffade vi en intressant spansklärare som hellre tar med oss på resor runt än att lära oss så många nya saker, men det var faktiskt ganska bra för mig, det fanns så mycket spännande att se! Om han var med i leken fick han oss snarare att skriva om våra erfarenheter på spanska, eller så kom han på smarta idéer om att vi under de kommande 2-3 timmarna bara kunde prata spanska. Uppenbarligen fungerade det, för jag har aldrig skrivit så mycket spanska som jag gjorde under den veckan på Galapagos.
På Galapagos fanns det också underbart välkomnande "infödingar", förutom den ena griniga damen vid "turistkiosken" på huvudgatan i San Cristobal. Annars är det svårt att beskriva Galapagos med så många fler ord, det måste nästan bara upplevas. Du kommer definitivt inte ångra det. Låter det lockande med en kall öl på stranden, under stjärnhimlen med nya bekantskaper och med ljudet av sjölejon i fjärran?
Jättesköldpaddor!!!
Behöver jag säga något mer?
Sjölejonen vaktar stranden!
Ja, det här var min sammanfattning av den resande spanskakursen i Ecuador. Låter det lockande?
Jag kallar detta del 1. Del 2 kommer senare. Där ska jag skriva om mina helger i Quito (eller, jag var väl egentligen inte så mycket i Quito under helgerna) och så ska jag berätta om hur det var att jobba som volontär, med barn med särskilda behov. Och om jag är med i spelet så slänger jag nog in lite råd och tips direkt på slutet. Håll utkik! :)
Reseberättelser från 2015 (Översatt)
Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Volontär Ecuador.