Det regnar i Namibias öken.

Följande reserapport skrevs av en GoXplore-deltagare från ett annat land och översattes automatiskt till engelska. Texten kan därför ibland vara lite otydlig.

Sedan var det dags att lämna Kimberly och vidare till Namibia, närmare bestämt Na(klikk)ankuse (det finns ett klick där inne på klickspråk). Jag tog i alla fall bussen med volontärerna tidigt, alldeles för tidigt och till och med så tidigt att det inte fanns tid för fika. Ja, vi gick faktiskt 04:00 eftersom bussen skulle gå ca 0600 och den busstationen ligger 2 timmar bort. Själva bussresan tog 5-6 timmar och jag tycker detta var väldigt bra. Fick sitta vid fönstret och efter Ghana var detta bara en kort resa. Jag tog sedan en kort tvåtimmars flygning direkt till Windhoek i Namibia. Ingen stress.

Första natten bodde jag på Chameloen Backpackers, som är ett vandrarhem som volontärer också rekommenderas att bo på om de ska vara i Windhoek några dagar före eller efter programmet. Denna kväll gick jag helt enkelt ut, tog ut pengar och köpte mig KFC som jag åt på vandrarhemmet innan jag somnade.

Dagen efter blev jag hämtad av en chaufför från Naankuse sedan åkte vi för att hämta Ole (min sambo) på flygplatsen. Jag hade turen att ha honom med mig under min vistelse på Naankuse. Efter så lång tid (bara två veckor) var det underbart att vara med honom igen och inte minst att ha någon att dela alla upplevelser med! Kändes verkligen som att jag hade rest i 2 månader bara för att jag gjorde så mycket olika varje dag.

Jag är fortfarande helt överväldigad över hur väl vi togs emot. Vi blev inbokade i lodgen i väntan på den första dagen då vi skulle resa till Kaanan forskningsstation i öknen. Kvällen ägnades åt middag med volontärernas kontaktperson i Namibia.

Eftersom min tid i Namibia var begränsad och Naankuse ville att jag skulle se så många platser som möjligt för volontärerna att resa, hade organisationen bokat ett propellerplan. Nästa morgon vid 6-tiden lyfte vi från huvudgården och vände näsan på planet mot öknen.

Vi kom fram till Kaanan som består av ett volontärhus och forskningsstation + en liten loge. Dessa få byggnader är omgivna av INGENTING och öken. Vi bodde i ett... stugtält. Vi visades runt i volontärhuset och åt lunch med forskningschefen och övrig personal, medan volontärerna tog en välförtjänt vila vid poolen, innan de gick ut för att sätta upp ett staket. Vi kördes sedan runt i området för att få en bild av hur stort område Naankuse och forskningsstationen skyddar. Otroligt spännande att se hur mycket liv det finns i en öken. Det var också en bonus att det var jättekul att köra terräng över berg och sanddyner.

På eftermiddagen i Kaanan gick vi med volontärerna vid "Gepardmatning" av 2 halvvilda geparder. Dessa geparder hoppas att de kan bli fria en dag och därför kommer de att starta en process som de kallar "dehumanizing", de kommer helt enkelt att bli rädda för människor, så att de håller sig borta från gårdar etc. Om de är vana vid människor kommer de att leta upp dem och sluta bli skjuten.

Tillbaka till matningen. Alla bjöds in i hägnet för att se geparderna bli mätta på nära håll. Pulsen var faktiskt ganska snabb när en av geparderna, "Annabelle" (de kallade henne kärleksfullt som en "tik") plötsligt dök upp bredvid oss! Det är fantastiskt hur bra forskningschefen har kontroll över dem, och imponerande nog är han självlärd och vet exakt vad de ska göra som svar på vad geparderna gör.

Tidigt nästa morgon flögs vi vidare till Neuras, som är en forskningsstation, men också en vingård. Här forskar de just nu på hyenor eftersom vi generellt sett vet väldigt lite om dessa djur. Volontärerna spårar, sätter in kameror och samlar in data för att nämna några. När vi var där spårade vi upp leoparden Lightning (den leopard som har spårats längst i världen!). Vi såg henne inte, men vi hittade hennes byte, som nu bara var en halvt uppäten nos av ett vårtsvin. Hela dagen i Neuras spenderades med volontärerna. Efter att vi spårat Leoparden Lightning blev jag inbjuden av forskningschefen att åka på en biltur med volontärerna. Det var väldigt spännande att vara med volontärerna hela dagen. Jag fick chansen att se och göra samma sak som dem. Under denna dag "fångades" även en igelkott som åt upp druvorna, så vi hjälptes åt att flytta den till en annan plats en bra bit bort från gården. På samma resa samlades data in från två kamerafällor som tar bilder på djur som passerar dess rörelsesensor och lagrar dem för registrering.

Dagen efter var vi vädersäkrade på Neuras till tidigt på morgonen. Av misstag när jag fick mer tid att vara med volontärerna och observera deras dagliga aktiviteter. Detta varierade från att sortera bilder tagna av de olika kamerafällorna, till att spela kort och umgås. Värt att nämna att det regnade rejält när vi var där (jag som hade lovat min sambo den klaraste stjärnhimmel han någonsin sett), för första gången på 4 år. Bildsorteringen innebar att man tittade på ett stort urval av bilder för att identifiera små detaljer om djuren som bilden visade och spela in observationen. Detta var oerhört viktigt arbete som gjorde det möjligt för forskarna att bättre förstå hur just hyenorna rörde sig i området. Volontärerna var mycket engagerade i detta arbete och jag blev imponerad av deras förståelse för hur viktigt arbetet de gjorde var, och hur arbetet ledde till en bättre förståelse för djuren.

Vi kom äntligen vidare när vi egentligen skulle till en tredje forskningsgård: Manghetti. Tyvärr, efter en ojämn flygning i det lilla propellerplanet, bestämde vi oss för att inte fortsätta efter en landning i huvudstaden. Mycket nöjd med detta beslut då det senare visade sig att vi var tvungna att vända tillbaka på grund av tungt molntäcke över Manghetti. Därför stannade vi på Naankuse och fick sedan en extra dag där. Detta gjorde det möjligt för mig att se hela presentationen som volontärerna får när de kommer till gården och "the grand tour" runt gården. Det är väldigt stort och det är många volontärer. När vi var där var volontärerna redan väl igång med dagens arbete. Vi hjälpte till att laga mat till babianerna tillsammans med den grupp volontärer som ansvarade för det. Ett jobbigt, men otroligt mysigt jobb där man står runt en stor stenhäll och blandar mat, medan volontärerna bland annat sjunger. "This time for Africa" med varierande kvalitet på sångrösten. Bra för mig då min är hemsk!

Dag två av huvudprojektet (sista dagen) åkte vi tidigt och gick med en grupp volontärer på "Babianpromenaden". Det var en speciell och smutsig upplevelse. Vi var nog på turné med dem i 3-4 timmar. De klättrade i träden och lekte med oss och med varandra. Till en början var det inte meningen att resan skulle vara så lång, men den blev betydligt längre när vi fick vänta vid ett vatten på att grundaren av Naankuse tillsammans med 2 fotografer skulle få några bra ögonblicksbilder av babianerna. En bra påminnelse till mig om att du alltid måste ta med dig mycket vatten och blötlägga dig i solkräm. Detta var lärdomar som volontärerna uppenbarligen redan hade lärt sig eftersom de verkade helt avslappnade.

Vi gick med i en annan grupp på en ny aktivitet; mata rovdjuren! Gården matar mestadels rovdjuren med häst- och åsnkött (det finns mycket av detta i Namibia och hästarna som slaktas är gamla). Det var en full bil så vi stod bak i bilen hela vägen med det blodiga köttet mellan benen. Vi tog hela turen och passerade stora köttbitar för lejon, geparder, leoparder och vilda hundar. Det blev ganska roligt när en av volontärerna var tvungen att kasta över staketet och mata vildhundarna vad som en gång var en hästs penis.

Dagarna för en volontär består av mycket hårt arbete och inte bara matning och promenader med babianer och geparder. Att ta hand om djuren och gården kräver mycket mer än att bara vara runt djuren. Volontärerna är helt centrala för att organisationen Naankuse går runt. Jag hade begränsad tid där, och Naankuse skräddarsydde min resa så att jag kunde se så mycket av gården som möjligt under den begränsade tiden jag var där. När jag såg hur mycket resurser och arbete som krävs för att hålla gården igång och faktiskt göra det möjligt att rädda, rehabilitera eller ge ett permanent hem till så många djur, vet jag att detta inte hade varit möjligt utan volontärer. Belöningen för detta kan nog bäst beskrivas av en av volontärerna på Neuras som, när jag frågade dem hur vistelsen varit, sa att det var otroligt givande och en erfarenhet hon vuxit ifrån. Hon fruktade dagen då hon skulle åka hem. 2 timmar senare satt hon uppslukad framför en PC och stirrade på bilder på hyenor och sorterade dem efter deras individuella pälsmönster.

Även om jag är en "scratch map-resenär" måste jag åka tillbaka till Namibia!

- Jeanett, programkoordinator GoXplore

Reseberättelser från 2016 (Översatt)

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Wildlife Rescue Centre.