​Michelles volontärresa i Costa Rica

Min längtan efter att fly vardagstristessen och träna min spanska gjorde att jag bestämde mig för att åka till Costa Rica i sex veckor. Även om jag är van att resa så kändes det tryggt att åka med ett resebolag. Då jag är 32 år var jag oftast en av de äldsta studenterna/volontärerna men det kändes inte som om det spelade någon större roll. Jag lärde känna många roliga och trevliga personer (från Costa Rica och andra delar av världen så som USA, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Belgien).

Spanskstudier
Två veckors intensivspanska hjälpte mig att komma över en del av rädslan att prata spanska. Vi var bara två elever i klassen eftersom alla elever hamnade i en grupp med ungefär samma kunskapsnivå. Vi pratade bara spanska på lektionerna vilket var både lärorikt och svårt. Vi utgick från en lärobok men fokus låg på att konversera. Under dessa två veckor bodde jag hos en värdfamilj. Mormodern kunde endast spanska men mormoderns dotter kunde engelska så jag fuskade lite när jag var för trött för att prata spanska.

Helgutflykt
Jag gick i skolan måndag till torsdag så fredag till söndag reste jag och några andra studenter iväg till Monteverde som är beläget i en molnregnskog. I Monteverde åkte vi zip lining vilket var högt och skrämmande men en väldigt häftig upplevelse. Sedan åkte vi till La Fortuna där vi fick en guidad tur i en nationalpark med en aktiv vulkan. Därefter badade vi i varma källor vilket var underbart. Jag och några studenter besökte även vackra Manuel Antonio vid stillahavskusten där det fanns en nationalpark och stränder.

Volontärprojekt 1, Moin i Alajuelaprovinsen
Efter två veckor var det dags för första volontärprojektet som var ett rehabiliteringscenter för vilda djur. Jag fick hålla i tre-tåiga sengångare och vrålapor. Det är en helt underbar känsla att hålla i en sengångare. Pälsen är sträv men det känns som om man får en stor kram. Vi bodde på projektet och levde under enkla förhållanden med toaletter i små bås utomhus och endast kallvatten i duschen. Vi var flera volontärer som delade sovrum. Förutom att gosa med en del av djuren hjälpte vi till att förbereda mat till djuren: skära frukt och grönsaker. Vi fick även städa burarna och hjälpa till med att lyfta undan skrot och kratta gångar.

Volontärprojekt 2, La Marina i San Carlos
Efter två veckor började nästa äventyr. Att ta mig till detta projekt var ett äventyr i sig. Jag fick åka fyra bussar och missade den första bussen som gick tio minuter för tidigt från fel sida av vägen (den vände) och nästa buss gick inte enligt tidtabell. På den sista bussresan glömde busschauffören att säga till när jag skulle gå av så jag fick åka hela vägen till ändstationen och tillbaka igen. Väl framme på projektet blev jag väl mottagen. Detta var också ett rehabiliteringscenter för vilda djur men de tar även emot betalande besökare. På projektet fick vi inte gosa med djuren utan fokus låg på att städa burar och hålla gångstigar och gångvägar rena. Vi fick lite kontakt med exempelvis aporna och de stora kattdjuren genom staketet i burarna. Värdfamiljen och de andra volontärerna som jag arbetade med pratade endast spanska (volontärerna väldigt lite engelska) så här fick jag verkligen träna spanska varje dag i två veckor.

Helgutflykt
Jag och några volontärer gjorde en helgutflykt till Tamarindo vilket ligger vid nordvästra stillahavskusten. Där fanns det vackra stränder och havet var varmt och salt (i alla fall jämfört med Sverige).

Hos värdfamiljerna fick jag färsk, tropisk frukt varje morgon. Det går inte att jämför med den importerade frukten i Sverige. Det serverades bland annat ananas, vattenmelon, mango och papaya. Hos värdfamiljerna och projektet som jag bodde på fick vi ris och bönor två-tre gånger per dag till nästan varje måltid. Jag blev ganska snabbt trött på ris och bönor men övriga maten var för det mesta god. Det märktes att värdfamiljerna ansträngde sig för att laga olika goda maträtter som var typiska för Costa Rica.

Några saker som jag lärde mig i Costa Rica:

• Nästan inga städer eller områden har gatuadresser. Istället används beskrivningar: "250 meter norr om kyrkan Lourdes, en bit bort, bredvid restaurangen Carne la Indiana" eller som en volontär berättade "nära det stora trädet som brann ner på grund av ett blixtnedslag för några år sedan"
• Busshållsplatser är ofta inte markerade
• Det finns ingen anledning att stressa upp sig, det mesta löser sig ändå och punktlighet är inte det viktigaste i världen
• Det går att kommunicera på bristfällig spanska och ändå göra sig förstådd

Läs mer om volontärarbete i Costa Rica

Reseberättelser från 2015

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Volontär Costa Rica.