Sextio dagars livsglädje

Jag står i mataffären en eftermiddag och ska välja en ny juice till frukosten. En äldre kvinna kommer fram till mig med en förpackning litchijuice och frågar mig på knackig engelska vilken färg juicen har. Jag svarar henne att jag inte visste. Hon tackar mig, och vi skiljs åt. En stund senare, på min promenad tillbaka till hostellet, springer samma kvinna ifatt mig. Jag hälsar på nyanja (lokalspråket) och hon visar mig att hon har köpt juice, av röda vindruvor. Vi ska ha nattvarden i kyrkan, förklarar hon. Under våra tre minuter tillsammans svarar jag på kvinnans alla nyfikna frågor. När jag talar om att jag bor längre upp vägen skiner hon upp särskilt. Min dotter blev sponsrad av er, säger hon. Kvinnan berättar att hennes dotter fick alla sina skolavgifter sponsrade under första året på universitet. Hon ska bli lärare. Innan jag lämnar henne, välsignar kvinnan mig för mitt arbete i hennes land och önskar att jag ska komma tillbaka i framtiden.

Det var många som undrade när jag kom hem vad som hade gjort störst intryck på mig under min resa. Även om det är väldigt svårt att sammanfatta i ett par meningar, tror jag det var de små ögonblicken jag hade med andra människor. Som med kvinnan och vindruvsjuicen. Ovärderliga möten som du upplever som volontärarbetare.

Jag spenderade två månader i Livingstone i slutet av 2016. Jag hade förmånen att vara lärarassistent för en sjätteklass på en kommunal skola. Större delen av tiden hjälpte jag till att undervisa i engelska och matematik, men jag hade även flera lektioner i geografi och en i svensk kultur. Varje morgon mellan klockan åtta och elva arbetade jag på skolan. Lektionerna hade redan börjat när jag kom, så oftast började min dag med att sitta och lyssna på genomgångar. Sedan följde mycket rättande och förklarande av uppgifterna, och ibland hade jag egna genomgångar utifrån nästa kapitel i läroboken.

Min morgonrutin förändrades aldrig. Däremot skiftade eftermiddagsaktiviteterna varje dag. Eftersom resurserna är så knappa, går de flesta barnen endast en halv dag i skolan. Så eftermiddagarna gav utrymme för mobila fritids som vi byggde upp olika skolor. Jag spelade även UNO med Mastercheater, delade ut alldeles för många klistermärken på math club, målade elefanter med en fjärdeklass och lärde Emmanuel att ljuden i det fonetiska alfabetet påminner om det ljud du gör när du får ett oväntat slag i magen. (Givetvis brukades inget faktiskt våld i undervisningen).

Som volontär ger du mycket av dig själv till projekten du jobbar med. Ibland uppstår besvikelse och frustration, som när bara en handfull elever dyker upp till math club, eller när bristen på pengar gör att byggandet av gemensamma duschutrymmen står stilla i flera veckor. Men allt tålamod och kulturkrockar i världen mäter sig ändå inte med all den kärlek, tacksamhet och livsglädje du får tillbaka. Mina två månader i Livingstone har varit de bästa i mitt liv, och jag längtar tills jag kan resa tillbaka.