Ett svårtmatchat äventyr

För lite drygt sex veckor sedan satt jag på ett plan mot Kapstaden, utan några egentliga förväntningar. Visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg fram emot det, men med tanke på vad som väntade mig var jag ganska känslolös. Jag hade ju sedan en tid tillbaka haft kontakt med Goxplore som lovade mig "mitt livs äventyr". Något jag hade svårt att köpa då jag alldeles nyss kommit hem från en tre månader lång backpackingresa med mina bästa kompisar. Hur skulle en sex veckors lång vistelse i Sydafrika kunna slå tre månader med sol, bad och fest?

Det var, trots mina tveksamheter, aldrig några tvivel på huruvida jag skulle åka eller inte. Till en början såg jag det nog som ytterligare en verklighetsflykt, ett sätt att återigen komma bort från Sverige, dåligt väder och det återkommande gnagandet inom mig att jag måste börja jobba eller plugga. Och Afrika hade trots allt alltid fascinerat mig. Mycket på grund av den väldigt annorlunda, men ack så spännande kulturen. Men även den vackra och varma omgivningen samt det rika djurlivet var något jag suktade efter.

Så utan tvivel, men också utan förväntningar, åkte jag efter en mellanlandning hemma på två veckor återigen iväg. Den stora skillnaden från min backpackingresa var att jag denna gången var helt ensam. Istället för att åka ett gäng kompisar åkte jag nu helt solo. Detta innebär ju att jag inte hade någon att förlita, eller förhålla, mig till och är något jag verkligen kan rekommendera. Åk inte ett gäng kompisar som ändå umgås varje dag hemma, stick iväg ensam istället! Du lär dig så mycket mer när du ensam tvingas entra dessa nya situationer och tester. Dessutom kommer du inte vara ensam, du kommer träffa otroligt många intressanta personer i samma situation att dela nya minnen med. Med det sagt så tycker jag inte det är fel ifall någon bestämmer sig att åka med en en eller några kompisar.

Jag kommer ihåg när jag landade på flygplatsen, trött och lite lätt vilsen fumlade jag mig igenom säkerhetskontrollen och ut, där det lyckligtvis stod någon med en skylt som läste "Peterson". Jag hoppade in i en minibuss tillsammans med ett par andra turister som såg ut att ha ungefär lika mycket koll på läget som jag och blev tillsagd att jag skulle av först. Väl framme vid hostelet var jag både lite sliten och nervös. Jag möttes i dörren av en man i sextioårsåldern som för mig påminde om någon som tagen ur en maffiarulle. Han visade sig vara värd för hostelet och pratade snabbt och med en typisk Sydafrikansk dialekt som gjorde att jag förstod ungefär hälften av vad han sa. Jag log och nickade och följde lydigt med medan han visade mig runt och hälsade på alla andra volontärer som för tillfället bodde på hostelet! Dagen efter min ankomst, en måndag, var det dags för en "orientation day" där SATS, företaget som håller i volontärarbetet, matade oss med alldeles för mycket information samt gav oss en guidad tur i stan. Om det fanns lite osäkerhet på vad som skulle hända innan den dagen, mångdubblades den känslan och vi var nu alla otroligt förvirrade.

Sedan var det dags för projekt. Av de 10 stycken som, när jag kom, bodde på hostelet var det endast en annan som var anmäld till samma projekt. Det är nämligen så att trots att man bor ihop, så spenderar man sin tid på olika projekt. Vissa hjälpte till på en förskola i närheten, andra arbetade på sjukhus och så vidare. Till en början med var det alltså bara jag och en till som var anmälda som idrottslärare på vår skola, vi blev sedermera presenterade för skolans 16 klasser, runt 500 barn. När första klassen kom för lektion kändes det surrealistiskt och väldigt orimligt. 40 stycken 10-åringar skulle nu hållas igång av två killar i tjugoårsåldern utan vidare erfarenhet och inte heller hade någon utrustning. Dessutom kände vi inte varandra sedan tidigare. De första dagarna var också svåra, vi hade problem med att få barnen att lyssna, delta och hitta på roliga övningar och lekar för dem. Men successivt blev detta bättre och bättre. Vi letade efter lekar på internet, frågade barnen vad de ville göra och började dela upp dem mellan oss för att få till mindre grupper. Mellan lektionerna har barnen raster, eller intervaller som det kallas där. Detta var enligt mig de bästa stunderna på dagen eftersom man kunde gå ur "lärarrollen" och "bara" vara volontär. Ansvaret kändes mindre och man fick mer tid med varje individ. Så projektet var alltså en riktig höjdare, och blev bättre ju längre tid som gick, samtidigt blev vi volontärer som bodde tillsammans tightare för var dag som gick. Vi gjorde allt tillsammans! Åkte på safari, drog till marknader i stan, besteg berg, spelade beerpong med mera. Hostelet var mer som en familj än ett hostel.

En vanlig vardag skulle kunna se ut ungefär såhär: Alarmet ringer 06.45 (beror dock på vilket projekt du har), man går upp, käkar fruktost och gör sin övriga morgonrutin. Sedan stack alla som skulle åt samma håll tillsammans. Många projekt kan man gå till men vi var tvungna att åka minibuss, ett vida känt och väldigt smidigt och sätt att transportera sig i Kapstaden. Dessutom kostar det bara en bråkdel av vad andra transportsätt gör. Vårt projekt började 8.15 och vi var oftast där 08.00 för att hälsa på alla barn innan de började och för att göra i ordning för lektionen. På en dag hade vi i snitt tre lektioner (á 1 timme) och två raster (á 30 min). Skoldagen var färdig vid 14.30 och vi brukade oftast hitta på något efteråt också. Vi kunde till exempel åka in till stan, V & A Waterfront (Shopping mall) eller dylikt. Ibland orkade vi dock inte göra något så då åkte vi bara tillbaka till hostelet och vilade. Mellan 5-6 var det kvällsmat och vi käkade nästan alltid tillsammans. Kvällarna bestod allt som oftast av beerpong, UNO, dart, biljard eller film. Ibland gick vi ut till Long Street för att festa. Ville man ha egentid kunde man gå in och lägga sig i sin säng.

Avslutningsvis vill jag verkligen uppmana alla som funderar och har möjligheten att ta chansen! Du kommer skapa minnen för livet, träffa mängder av kompisar och dessutom göra något som gynnar andra! Detta är verkligen definitionen av en Win Win-Situation!

//Jesper Peterson

Reseberättelser från 2017

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Volontär Sydafrika.