Elins reise til Nepal, 2012. Namaste!

Följande reserapport skrevs av en GoXplore-deltagare från ett annat land och översattes automatiskt till engelska. Texten kan därför ibland vara lite otydlig.

Den 10 november var dagen då jag äntligen satte mig på planet på väg till ett land jag drömt om att resa till länge, nämligen Nepal. Trots att landet präglats av inbördeskrig i tio år, tills det blev vapenvila 2006, har jag alltid föreställt mig att Nepal är ett land med en varm och leende befolkning och inte minst vacker natur. Jag har velat åka dit länge och nu när GoXplore skulle besöka partners här fick jag äntligen chansen. Nepal är hem för världens största berg, Mount Everest, och tanken på att kanske få en skymt av detta monster av ett berg (8 848 m.) har inte precis fått mig att vilja resa till Nepal mindre. Jag kunde knappt vänta tills flyget var över och jag kunde sätta min fot på nepalesisk mark i Kathmandu, Nepals huvudstad.

Jag var fortfarande tvungen att ha tålamod, eftersom jag hade en lång flygresa framför mig. Första stoppet var Frankfurt där jag skulle träffa min kollega Jeanette som jobbar i GoXplore Sverige. Vi hade skickat otaliga mejl inför resan och diskuterat och planerat allt från packlistor till visum och vad vi hoppades få uppleva i Nepal. Nu var dagen äntligen här, och glädjen var stor när vi träffades på flygplatsens Starbucks. Det rådde ingen tvekan om att vi båda var lika exalterade, och som tur var var väntan på flygplatsen inte så lång. Nästa stopp innan Katmandu var Abu Dhabi. Där hade vi 7 timmars väntan innan nästa flyg och vi såg det såklart som ett gyllene tillfälle att ta en tur ut från flygplatsen och se staden. Skandinaver kan lämna flygplatsen utan visum eller extra kostnader, något du bör ta vara på om du har möjlighet.

Jeanette och jag bytte några dollar mot dirhams och tog den närmaste taxin. Ingen av oss visste något om Abu Dhabi så vi hade ingen aning om hur långt vi var från centrum eller stranden. Vi frågade om taxichauffören kunde köra oss till ett ställe i centrum där vi kunde köpa frukost och sedan var vi iväg. Det visade sig att centrum låg ca. 30 minuter. bort från flygplatsen, men taxichauffören förstod nog inte riktigt vad vi hade sagt när vi frågade om frukost, eftersom vi hamnade i ett köpcentrum där inget hade öppnat ännu, förutom Starbucks (såklart). Så då blev det frukost på Starbucks, igen.

Att sitta inne i ett köpcentrum i Abu Dhabi när inget har öppnat sig, solen skiner utanför och du vet att du bara har 6 timmar kvar innan flyget går var uteslutet för oss. Vi tog därför en ny taxi och frågade om det fanns någon strand i närheten som han kunde köra oss till. 15 minuter senare var vi på en alldeles vacker, kritvit sandstrand och storstaden i bakgrunden gjorde inte precis synen mindre spektakulär. Ett litet tips till andra som har några timmar i Abi Dhabi: Packa bikinin eller shortsen i handbagaget. Det hade vi inte tänkt på, och det var lagom varmt på stranden i 35 grader med långbyxor...

Efter att ha tillbringat några timmar på stranden körde vi tillbaka till flygplatsen och gav oss iväg på sista sträckan innan vi var i Nepal. Efter ett bra antal timmar på planet var två trötta tjejer äntligen i Kathmandu. Vi hade tur och hamnade i en kort visumkö och efter att ha väntat på vårt bagage ganska länge lämnade vi flygplatsen där vi skulle hämtas av en representant från Green Lion, organisationen GoXplore samarbetar med i Nepal. Bland alla taxichaufförer och folk som skulle bära bagage för några rupier såg vi en skylt med våra namn på. Vi tog oss fram till mannen med skylten och han visade oss vägen till en annan man som stod med öppna armar och log mot oss. Eftersom vi inte riktigt vet vem mannen med det stora leendet är, går vi fram och presenterar oss. Mannen visar sig vara Rajesh, som är ansvarig för att volontärerna reser till Katmandu. Jag fick direkt känslan av att det här var en varm och välkomnande man som man snabbt fick respekt för. Efter den långa resan var jag och Jeanette ivriga att veta vart vi skulle härnäst, och när vi frågade svarade Rajesh med ett leende: "Du ska hem".

Vi kör en gammal vit minibuss till huset där vi ska bo. Det tar ca. 20 minuter innan vi når en stor grind, och det är helt omöjligt att se vad som finns på andra sidan grinden. Rajesh tutar ett par gånger och sedan dyker en liten flicka upp och öppnar porten för oss. Vi kör in på uppfarten och när vi stiger ur bilen möts vi av tjejen som öppnade porten, en lite äldre kille och en av volontärerna. Vi får senare veta att flickan som öppnade porten och den ena pojken är Rajeshs barn. De hjälper oss med vårt bagage och vi ser huset vi ska bo i, som också är huset som Rajesh och hans familj bor i, ett enormt vitt hus med stora vita pelare och den första tanken som slår mig är att det här huset är tagen direkt från "Fresh Prince in Bel Air".

När vi kommer in i huset får jag ett lite annat intryck. Huset är stort och vackert på utsidan, men mycket enklare inuti. Jag känner också hur kallt det är, både ute och inne i huset. Det är inte vanligt att ha värme i husen och i Nepal sjunker temperaturen så lågt som 4 grader på natten, så det blir kallt! Rajesh visar oss vägen in i köket, och det står en gryta med ris och en gryta med någon slags currysås redo för oss. Vi får välja om vi vill sitta vid matbordet i vardagsrummet, eller om vi vill sitta på mattor på golvet i köket vid det låga bordet som finns där. Självklart vill vi göra så mycket nepalesiskt som möjligt och lägga mattorna runt det kanske 40 cm höga bordet. Maten serveras och vi märker direkt att vi inte får några knivar eller gafflar. I Nepal äter man med händerna, och det är ingen tvekan om att vi får göra något annat. Rajesh visar oss hur man gräver i maten, samlar den till en klump, lägger den på änden av våra fingrar och sedan använder tummarna för att trycka in maten i munnen. Jag måste erkänna att jag tillbringade en minut eller två med att stirra ner på mitt ris och tänka: "Hur ska jag göra det här?". Men hur hungrig jag än var så var det bara att fortsätta och plötsligt fanns tekniken där.

Efter middagen visades vi till våra sängar. Vi trodde att vi skulle bo i det stora vita huset. Men nej, vi blev visade till det lilla betonghuset utanför. Huset kallas för "flaskhuset", och när vi kom närmare och tände lite lampor förstod vi varför. Huset var inte bara av betong, det var också uppbyggt av olika glasflaskor som satt sin prägel på huset. Vårt rum var litet och bestod bara av var och en av våra madrasser och var och en av våra filtar. När vi gick och la oss insåg jag att jag var oerhört glad över att jag hade packat yllekalsonger, för det rådde ingen tvekan om att vi hade en kall natt!

Följande morgon hade jag bekräftat vad jag trodde, det var verkligen en kall natt. Det slutade med att jag sov i yllekalsonger, halsduk, mössa och vantar. Jag är nog inte den tuffaste när det kommer till kylan, men yllekalsonger är ett måste om man reser till Nepal! Som tur är är det varmt under dagen, och vi tinar snabbt upp. Efter frukost skulle vi besöka några av de olika projekt som Green Lion samarbetar med i Katmandu. Vårt första besök var på ett barnhem som ligger precis runt hörnet från huset. Där hälsade vi på de två "mammorna" som driver barnhemmet och damen som lagar all mat till barnen. Mammorna som driver barnhemmet är själva mor och dotter och tillsammans tar de hand om tio barn som av olika anledningar inte har mamma eller pappa. En del av barnen har förlorat sina föräldrar, medan andra är barn som har blivit övergivna. Trots de otroligt sorgliga öden dessa barn faktiskt har så fanns det bara leenden att se när vi hälsade på. De var upptagna med att baka bröd till Diwali, som ursprungligen är en hinduisk festival och högtid som firas på flera platser i Asien mellan oktober och november. De barn som inte bakade bröd var upptagna med att leka och leka med varandra och även om de inte var blyga var de lite reserverade. Rajesh berättade efter besöket att det kan ta lite tid innan man som volontär verkligen kommer in i arbetet på barnhemmen eftersom man ofta betraktas som gäst av de som driver hemmen. Därför får du inte uppgifter eller tillfrågas om hjälp, vilket volontärer kan tycka är utmanande i början. Vi pratar om kulturella skillnader som inte går att ignorera, men som man måste hitta sätt att "övervinna". Lösningen brukar vara att själv ta initiativ, se vad som behöver göras och göra det!

Vi besökte även ett annat och mycket större barnhem som låg mellan 15-20 min. bort från huset med bil. Här bodde som mest 50 barn, och det var naturligtvis därför ett mycket mer kaotiskt barnhem än det första vi var på. När vi var på besök bodde det 21 barn där och även om det var hög ljudnivå och mycket energi bland barnen var det inte svårt att bli charmad. Här behövde de också hjälp med att ta hand om barnen, leka med dem, starta aktiviteter, städa och allt annat som behöver göras för att behålla ett hem där barnen trivs och mår bra.

Det sista barnhemmet vi besökte var det enklaste, och det som fick mig att inse hur lite vissa människor har. Barnhemmet bestod av en betongbyggnad mitt i en sandhög, med en tom och övergiven betongbyggnad intill som de använde för att hänga kläder på tork. Här fanns en "mamma" som ansvarade för alla barn, och det var två brittiska kvinnor i 50-årsåldern som arbetade där som volontärer. Vi hälsade på alla barn och trots att de praktiskt taget ingenting hade fanns det många leenden att se. Det som gjorde starkast intryck på mig var att höra hur flera av dessa barn hade hamnat i detta hem. En av de små flickorna hade hittats ensam under en bro nere i staden, och en annan tvåårig tjej hade hittats två dagar innan vi kom, övergiven utanför en polisstation mitt i natten. Nu satt hon i en stol och skrattade och log när hon såg de större tjejerna klä ut sig och dansa.

På vår resa fick vi även besöka två kloster som ligger ca. 1,5 timme bort från huset. Här skulle två av killarna vi bodde med jobba som engelskalärare i några månader. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag hörde att vi skulle besöka ett pojk- och ett flickkloster, men när vi kom dit blev jag helt blåst! För mig var det nästan overkligt att se pojkar och tjejer mellan 7-19 år med rakade huvuden iklädda röda munkrockar mitt i bergen i Nepal. Jag försökte ta så många bilder som möjligt, men bilderna gör verkligen inte rättvisa åt hur fantastiskt det hela var. Som engelsklärare bor du i klostret med munkarna, i mycket enkla rum bestående av säng, skrivbord och toalett.

Dagarna i Nepal gav mig många och starka intryck och det var bra att komma tillbaka till huset på kvällarna och träffa de andra volontärerna. Det var en av de saker jag gillade bäst med min resa till Nepal, och det jag verkligen föll för. Jobbar med ett projekt under dagen där man lär känna och älska människor med otroligt starka berättelser, för att sedan kunna komma hem på eftermiddagen och träffa de andra volontärerna. Man sitter runt vardagsrumsbordet eller på golvet i köket och pratar om dagen. Vad du har gjort, vad du har lärt dig, vilka utmaningar du har haft, vad som frustrerar dig, vilka intryck du har fått och inte minst det roliga du har varit med om. Jeanette och jag var bara i Nepal i tre dagar, men jag kände precis under dessa tre dagar att vi och de åtta andra volontärerna som var där blev en liten familj. Jag föll helt för Nepal, och all värme man möter från människorna där, oavsett om de är från Nepal eller jobbar som volontärer. Jag tvivlar inte på att jag kommer tillbaka en dag och uppleva ännu mer av vad detta lilla land har att erbjuda.

Reseberättelser från 2012 (Översatt)

Vill du uppleva något liknande?! Denna reserapport är från Volontär Nepal.